HEEEEJ!

HEEEEJ!

Det är tisdag kväll och vi har fått besök av teamet från Nicaragua och Anna-Sara, deras kursassistent, väldigt roligt att ha dem här! Så idag har vi visat de runt i Belize City och imorgon kommer vi att åka ut till San Pedro för att ha en utbildningsvecka där. Så jag tänkte att jag skulle få iväg ett inlägg om hur den senaste veckan har varit. 

Jag vet inte om det är att den här veckan varit så annorlunda från andra veckor eller vad det är, men jag har nog varit lite gladare än vanligt och trivts lite mer än vad jag brukar göra med att vara här. Det måste ju vara ett gott tecken, eller hur?

Kanske beror det på att vi har fått dela vår vardag lite mer med människor här.

I onsdags till exempel så var vi på tortillaskola hos våra extramamma nummer två, Elena. Det kan vara en av de härligaste människorna som finns, hennes skratt gör vem som helst glad. Så det var hur kul som helst att få umgås med henne, äta tillsammans och sitta ned och prata. Guldstund!

På fredagskvällen var vi bjudna på ett överraskningskalas för en tjej som heter Avilene som fyllde tolv år. Vi blåste massor av ballonger och hoppade fram och skrek surprise. Det var så kul att se hur glad hon blev både för det och för presenterna. Vi hade i alla fall en väldigt rolig kväll tillsammans med våra vänner här i Belize. Mycket mat, dans och skratt. :D

I lördags sprang vi runt på fruktmarknad där vi träffade en svensk, tvättade, var på dop, bakade, var på ungdomsmöte och såg på melodifestivalen (med vad som kan vara den segaste internetuppkopplingen någonsin), vi orkade nog se knappt en minut av varje bidrag, men det gick! 

I söndags så var det dags för söndagsskolan igen. Här är jag med två mysiga tjejer. Franeslin och Jesselyn.
På gudstjänsten på kvällen blev jag än en gång helt överväldigad av all den kärlek som människor här visar. När Pastora precis skulle börja predika så sa hon ungefär; "uppskattar vi inte våra svenskar?". Varpå massor av människor reser sig ur sina bänkar och kommer fram och kramar om oss och talar om att de är tacksamma för oss och älskar oss. Det fina är att jag verkligen känner att det är så hjärtligt. Än en gång är jag tacksam för alla dessa människor som jag fått äran att hamna mitt ibland.
Det är med blandade känslor jag tänker på att det bara blir mindre och mindre tid kvar här. Men ni ska veta att jag saknar er där hemma, det gör jag verkligen! Så jag försöker att leva lite mer i nuet, ta vara på tiden och njuta av de saker som jag vet att jag kommer sakna när jag kommer hem.

Ta hand om er och ta hand om varandra!

Tankar och tacksamhet

 Januari. Du kom och du gick, var tog du vägen egentligen? Den här månaden har gått fort, riktigt fort faktiskt. Ändå har en del saker hunnit hända. En sak som verkligen har varit en stor del av januari är den treveckorsfasta som har pågått i församlingen här och som vi varit med på. Jag var lite tveksam om jag ens skulle skriva om det, men det har varit en så positiv upplevelse för mig och kanske kan det peppa någon annan att pröva.
Upplägget har varit att man äter ett mål mat om dagen, resten hoppar man över. Istället tar man tid i bön och bara umgås mer med Gud. Syftet var den helige Andes ledning inför 2014. Så bra att få börja året på det här sättet. Och det som varit så skönt är att man inte är ensam i det utan det har varit något som församlingen gjort tillsammans och det har varit samlingar där vi fått undervisning, fått skriva mål och bara lämna över saker som har tyngt oss till Gud.
 De här veckorna har jag fått så många gudsmöten, både när jag varit själv, när vi bett ihop med teamet och  när vi varit hela församlingen. Och har dessutom fått märka hur Gud jobbar i mig och leder mig, Gud är god mina vänner! Så starten på 2014 har varit väldigt bra och jag tror och hoppas på ett år som bara fortsätter framåt. Jag och Jesus, Jesus och jag. 

Annat som har hänt är att vi efter mycket blod, svett och tårar (nejdå, men mycket krångel och mycket pengar) äntligen har fått giltiga visum för att stanna i Belize, woho! Så nu kan jag vara här fram tills januari 2015 om jag skulle önska det ;)

Erika, min kära vän och teamkamrat fyllde 23 år i fredags. Detta firades såklart. Tårta med 23 ljus och en mycket fin dag. Grattis Erika, du är en helt fantastisk person som jag är så tacksam för att få dela de här månaderna med! 

Idag så hände något som fick mig att fälla en tår av tacksamhet. När man helt utan föraning får post, inte mindre än fyra brev fick jag idag. Då blev jag så tacksam för mina vänner och familjemedlemmar som tar sig tiden att sitta ner, ta en penna i handen, skriva och skicka iväg ett brev. Ni vet hur man gör mig glad ♥

 Vardagen här fortsätter och just nu känner jag bara att jag trivs väldigt bra med det, det händer mycket kul.   Något jag är väldigt glad över är att jag, Matilda och Elin har börjat vara med på en läxhjälp en gång i veckan, det ska jag skriva mer om i ett eget inlägg tänkte jag.

Vill ni läsa fler bloggar så kan ni kika in på dessa:
 Erikas blogg: http://ongodsmission.wordpress.com/
Matildas blogg: http://matildasview.blogg.se/

Elins blogg: http://livetibelize.blogspot.se/

De uppdaterar i alla fall liiite oftare än vad jag gör. 

Nicaragua

Mitt jullov spenderades ju i Nicaragua, jag tänkte att ni skulle få ta del lite av vad vi gjorde där egentligen.
Vi började vår resa tidigt den 22 december och efter nästan två dygns resande så gick vi och lade oss klockan fem på julaftonsmorgon. Det var lite konstigt att efter några timmar vakna upp och inse att det är julafton. Man är så van vid sina jultraditioner hemma, men den här julen liknade inte alls de jag tidigare varit   med om. Den var väldigt annorlunda men ändå väldigt bra!

Och just det, ni som undrar varför vi åkte till Nicaragua, för er så kan jag berätta att det är ett till svenskt team där, så vi ville hälsa på dem och få uppleva landet helt enkelt.

Även fast jag firade jul i Nicaragua så kändes det lite svenskt, vi hade ju en gran!
Och på vårt julbord så stod det köttbullar och potatisgratäng, en helt okej ersättare för mig som ändå inte är så förtjust i all julmat.

Här är en av många, många fina utsikter som vi fick njuta av under vår resa.
Alltså, det var så vackert med alla berg, vulkaner och landskap, fantastiskt!

Här är en bild på oss allihop. Nicalize. Bilden är tagen på en dag som var bland mina favoriter. Här står vi , nämligen uppe på en vulkan som vi precis har bestigit. Det var jobbigt, men ja, ni ser ju utsikten, så det var värt det!

Och just det; såhär tog vi oss ner för vulkanen. Genom att åka ner på bara en liten bräda. Vulkanpulka kallas  det och bromsar man inte så går det riktigt fort, det var brant!

Anton och Elin.

Julia och Andrea.

Under vår vistelse så hann vi med att spendera gaaanska många timmar såhär; åkandes på ett flak.
När det inte är kallt eller regnar måste jag säga att jag faktiskt gillar det, favoriten är när det är stjärnklart och man får ligga insvept i en filt och bara titta upp mot himlen.
Just när den här bilden togs så var vi på väg in till Nicaraguas huvudstad, Managua, där såg vi på bio i en  riktigt lyxig salong. Det var stora fåtöljer man fick sitta i som gick att fälla så att man nästan låg ner. Farligt för mig som brukar ha svårt att hålla mig vaken till filmer.
Men tro det eller ej så höll jag mig vaken under hela Hobbitfilmen.

Nyår firade vi i staden Granada. Där var det massor av fyrverkerier och folk sköt som galna så man fick se sig för var man gick så man inte fick en raket på sig.

Gott nytt år!
Vi var kvar hos våra vänner några dagar till efter nyår, då åkte vi bland annat zipline och gick runt i Darío där de bor, mysig liten stad.
Sedan var det dags för oss att ge oss av hemåt igen och efter en resa som verkligen flöt på, och vi fick märka hur Gud verkligen har kontrollen och har omsorg om våra omständigheter, så kom vi hem en söndageftermiddag, två veckor efter det att resan påbörjades. Då var vi trötta, glada och en stor erfarenhet rikare.

Bröllop

Ni behöver inte oroa er, jag lever! Även om man kanske inte skulle kunna tro det med tanke på hur frånvarande jag varit här på bloggen. Men det har faktiskt sina anledningar, jag har haft jullov och varit ute och rest, men det kommer ett inlägg om det senare. 

Just nu tänkte jag istället visa bilder från Alex & Lupitas bröllop i slutet av december som vi hade äran att få vara med på, enjoy!

Bröllopstårtan. Den översta delen tog brudparet med sig hem och bottendelarna skars upp till dem som ville smaka.

Det här med tiden håller vi fortfarande på och lär oss. De är väldigt punktliga annars i kyrkan men på bröllop så gäller tydligen inte samma punktlighet. Vi fick höra att det är tradition att bruden ska komma en timme sent, så här satt vi och väntade innan det började.

.

Först av alla så går brudgummen in tillsammans med sin mamma. 

Sedan kom sju följen som det här, de gick in i takt till musiken, två steg fram och ett steg bakåt eller något sådant. Det var mer som en dans än som en gång, jag får erkänna att det såg lite roligt ut.

En tradition som jag inte varit med om innan var att brudparet bands samman med ett rep som en symbol för att de nu och för resten av livet är ett. Här bärs repet in.
Det kom fler personer i följet, någon som bar ringarna, någon som bar en bibel och någon som bar kuddar som de hade knäna på när de böjde sig ner för att få förbön.

När alla andra hade gått in så kom till sist den vackra bruden som även hon blev ledd in av sin mamma.

Själva vigselakten började innehöll en del lovsång, härligt!

På den här bilden kan ni se hur de blivit ihopsatta med repet. Något mer som hände var att brudgummen sjöng för bruden, det är tydligen ganska vanligt här, väldigt fint tyckte jag.
De gav äktenskapslöftena och skrev på äktenskapsförordet (heter det så?), bytte ringar och gick sedan ut som man och fru.

Mattias, Alex och Eduardo.

Det var riktigt kul att få vara med på ett bröllop här, det skiljde sig ändå ifrån de bröllop jag varit på tidigare. Bröllopsfesten var faktiskt kortare i Sverige, men väldigt bra ändå. Det var middag och blev även lite spontandans i slutet.

Nu så ska jag snart iväg på en cellgrupp, det är lite av en höjdpunkt i veckan tycker jag. Att få komma hem till människor, bara umgås, prata, be och lovsjunga tillsammans och få undervisning, me gusta.
Håll ögonen öppna för ett nytt inlägg om vad jag gjort under jullovet, det borde komma upp inom några dagar.

16 december

Det är måndag eftermiddag och idag visar Belize upp sin regniga sida för oss. Det är ju fortfarande regnperiod här borta och det märker vi av i form av mögliga kläder, tur att vi kan tvätta!

Nu har det visst gått ett tag sedan jag skrev sist, sedan dess har vi hunnit åka till Dangriga, en stad här i Belize, och sett oss omkring. Vi gick också till en engelskspråkig kyrka förra söndagen, men vi var knappast anonyma där för pastorn hälsade oss välkomna från scenen och berättade att vi var studenter från Sverige som var här under nio månader. Det roliga var att vi inte ens hade hälsat på honom, men han visste tydligen vilka vi var ändå. Några minuter senare, mitt under lovsången, kom pastorn och knackade mig på axeln och frågade om inte vi ville framföra den svenska nationalsången eftersom de hade kulturdag i kyrkan just den dagen. Haha, ja vad gör man? Jag började skratta när han frågade det, vi är inte direkt några sångfåglar någon av oss som var där, men det var bara att ställa upp.
Så nu har jag, Elin och Matilda framfört Sveriges nationalsång framför en hel församling som stod upp och höll handen på hjärtat.

Här är en bild på ett armband som jag fick av en liten tjej på
cellgruppen i onsdags, hon hade gjort det själv och tagit med,
då blir man verkligen glad!

Annars har veckan innehållit en del sjukhusbesök för att hälsa på lilla Sarai, vår extralillasyster, som varit allvarligt sjuk, men som tack och lov mår mycket bättre nu.
Knäck och pepparkakor har bakats med, allt för att försöka locka fram julkänslan!

Och just det, i torsdags åkte vi ut till Valle del Paz, där var det julklappsutdelning för de barnen som har sponsorer så att de ska kunna gå i skolan, det var även julavslutning på fredagen som vi var med på.

Klassen som jag var i, fina barn!

De lekte hela havet stormar, de hade roligt
 trots missförståndet med reglerna. De hade
 nämligen lika många stolar som de var
 antal personer, hm?

I lördags var några av oss på ett barnkalas, det var piñata och prinsessklänningar, kul att se hur det går till. De två sakerna vi lärde oss var att man inte ska komma i tid, kom ungefär en timme sent. Det andra var att man absolut inte ska äta innan man går på kalas, vi blev så galet mätta.

Den här veckan kommer fortsätta med lite förberedelser inför redan till Nicaragua där jag kommer att fira jul. Att boka plats på bussar är inte det lättaste här, men det kommer vi nog fixa det med. 

Ha det fint tills nästa gång!

Perspektiv på saker.

Nu när jag har varit här i Belize i tre månader så har jag verkligen skapat mig en vardag här. Jag tycker att det ligger mycket positivt i det. Jag känner mig mer och mer hemma. 

Men något som är en negativ effekt av det är att jag också har en tendens att börja bli mer bekväm.
Vattnet är kallt när jag ska duscha, det finns inget gott att äta till frukost, någon kommer sent till ett möte vi har bestämt, internet försvinner eller funkar inte lika snabbt som jag vill att det ska... Ja, ni hör ju att det är småsaker. Men oavsett var någonstans på jorden jag är så blir det såhär efter ett tag till slut om jag inte aktivt väljer att jobba på det. För mig så behövs det att jag blir påmind. Jag behöver bli lite omskakad och inse att mina problem faktiskt inte är så stora. De behöver sättas i perspektiv helt enkelt. Här om veckan så var ett sånt tillfälle när saker fick sättas mer i sina rätta perspektiv för mig. Jag vill inte skriva ut exakt  vad det var, för det är ganska känsligt. Men själva poängen är att jag fick höra en del av en människas livshistoria. Den personen är yngre än mig, men har redan fått utstå så mycket hemskt som inte ens finns på kartan för mig.
Det är hemskt att det ska behövas en sån historia för att få mig att inse hur bra jag faktiskt har det. Jag har så mycket att vara tacksam över och det vet jag ju egentligen. Så det iskalla vattnet och internet som inte fungerar är inte så mycket att klaga på. Det enda mitt klagande gör är att dra ned mig och gör att jag gör problemen större än vad de i själva verket är.
Jag vet att jag inte kommer sluta att klaga helt på saker, och det är ju inget fel med att se även små problem, om man väljer att fixa dem och inte bara klaga på dem. Men jag vill försöka komma ihåg att sätta saker i sina rätta perspektiv mycket oftare och då tror jag att tacksamheten kommer som en naturlig följd. Och förhoppningsvis stannar inte tacksamheten där, för när den är som starkast så tror jag att den skapar en drivkraft och en motivation till att hjälpa andra som inte har det lika bra.

Jag kom kanske inte någon vart med det här inlägget egentligen, men jag ville bara dela några av dem tankar som snurrat i mitt huvud under den senaste veckan. Ha det fint och lämna gärna en kommentar!

Bättre sent än aldrig

De här bilderna hade jag tänkt visa för mer än en vecka sedan, men internet har varit borta en vecka och så kom jag inte på att blogga förrän nu. Men här kommer i alla fall bilder från en kulturdag som vi hade i kyrkan med alla ungdomar. Vi var indelade i olika grupper och varje grupp representerade varsitt Sydamerikanskt land. Jag var till exempel med i Ecuadorgruppen, vår grupp hade träffats några gånger innan och pysslat och handlat in det som behövdes. Själva lördagen var en riktigt lyckad kväll och alla hade gått in mycket för att göra det så bra de bara kunde med mat, dekorationer och klädsel. Väldigt kul!

Fina gruppmedlemmar. Ecuador!

Här är nästan hela min grupp, plus en kille som var i Venezuela.

Maten som vi bjöd på. Mycket frukt i alla färger och former.

Mattias var med i Venezuelagruppen.

Mikael och Fatima.

Förberedelser. Är man huvudet längre än alla i sin grupp
så kan man få stå på vingliga plastbord och sätta upp dekorationerna.

Bröd som Paraguay bjöd på.

Ada, min fina vän som var ledare för vår grupp.

Mer maaaat. Här bjuds det på ceviche i gurkor.

Första platsen gick till Venezuela, jag hade visst ingen bild på
 hela gruppen, men här är två av dem. 

Paraguay kom tvåa.

Och tredjeplatsen gick till dessa vackra tjejer och
deras grupp som var landet Surinam.

Fotboll, hav och tomteluvor

Tillbaka i vardagen efter vårt höstlov. Nu har vi lektioner som vanligt igen, böcker att läsa och samtala om. Vi hade förresten prov i måndags i en kurs i Apostlagärningarna som vi har läst nu under hösten. Något som vi har märkt med Belize är att de har väldigt många högtider här, vilket betyder lediga dagar att umgås med "familjen", det gillar vi! 

Så i tisdags var det Garifuna Settlement Day och vi hade blivit hembjudna till Lizette med familj för att spendera dagen med dem, där var också en annan familj och några ungdomar från kyrkan. 

Vi blev bjudna på grillat kött (fantastiskt gott, kommer knappt ihåg när jag åt det senast), skrattade massor, tittade på fotboll, åkte till havet och satt där lite, gick i en affär och hamnade på ett litet café. Finfin dag.

Vi hejade på Sverige när de spelade mot Portugal, såhär glada var vi när det blev mål.

Jag tror vi har hittat en ny favoritplats att hänga på. 

-Vid fyren och havet. 

Julen har kommit till Belize!

Torsdagen började sådär med missad buss men det blev en riktigt bra dag till slut när Matilda, Elin och jag bestämde oss för att ta en dag på stan. Vi gick flera timmar, tittade i roliga affärer, köpte tomteluvor, köpte kläder, köpte lim och sådana småsaker. Även den här dagen hamnade vi vid havet där vi satt en stund och bara pratade, njöt av solen och vinden, drack kaffe och åt kaka. Efter att ha ätit lunch och samlat lite nya krafter tog vi våra trötta ben och promenerade hemåt.
Under fredagen tänkte vi att det var vår tur att bjuda igen lite, så vi lagade mat åt Lizette istället för omväxlingens skull, köttbullar och potatismos. Sedan handlade jag och min grupp lite inför kulturdagen som var igår, den tänkte jag berätta mer om i ett eget inlägg snart...

(De tre första bilderna är förresten Lizettes och den sista är Elins)

Höstlov i Honduras

Nu är jag hemma igen efter ett riktigt bra höstlov. Jag tror att vi allihop behövde ett litet avbrott ifrån vardagen här. Att det avbrottet sedan var på en vacker ö var ju inte helt fel det heller...
Här får ni mitt höstlov sammanfattat i några bilder:

Efter några dagar så kom även team Nicaragua till ön Roatan, första kvällen med dem åkte vi vattentaxi till ett ställe där vi åt middag.

Åka båt, väldigt blåsigt men väldigt härligt.

Här är Andrea på stranden som vi bodde bara några meter ifrån, lyx!

Vi åt sådana här frukter, licha heter dem.

En dag så åkte vi på en landtur på ön, då stannade vi på en marknad.

Här kunde man köpa massor av turistsaker.

En dag snorklade vi, då kunde vi se likadana snäckor som de här.

Vi hade bara sol en förmiddag ungefär, men vi badade annars med. 27 grader i vattnet har jag för mig,

Jag och Juuuulia. 

Här kunde man hänga.

Vi åkte med båt genom tunnlar av träd som växte med rötterna över vattenytan.

Här hade alltså piraterna sina gömmor förut. Lite häftigt, men först och främst så var det otroligt vackert. Vilken  natur vår Gud har skapat. WOW.